Hjalmar Blomqvist, född 1899, var ett fenomen av den gamla stammen, något av en uppfinnare, en tusenkonstnär, som löste alla problem effektivt, praktiskt och snabbt. Utan överdrift kan man säja att Hjalmar, allmänt kallad Jammu eller Jampu, hade ett hantverk på varje finger. Han gick alltid den genaste vägen. Hans ögon sade, hans händer berättade hur han skulle göra. I tiderna förnyade han ensam axeln och vingarna på kvarnen i Härpe. När de senare skulle förnyas behövdes lyftkran och andra tekniska hjälpmedel. Hjalmar bad sällan om hjälp.

Hjalmar var timmerman, murare, fiskare, hus- och båtbyggare, jordbrukare m.m. Det fanns knappast något som Hjalmar inte kunde fixa. Han byggde bl.a. transformatorbyggnader i tegel; en av dem finns kvar vid vägen i Tjusterby. Teglen gjorde han förstås själv. I tiderna fraktade Hjalmar fisk till Helsingfors i sin sumpbåt.

Hjalmar var glad och utåtriktad. Han kunde otaliga historier och sånger. Hjalmar var öppen och humoristisk, för det mesta med glimten i ögat. Hjalmars brunnar gick aldrig i sin.

Hjalmar kände alla och alla kände Hjalmar.